oekte
kuva henne med sin laekarblick. Vi veta, att du kan taenka, iakttaga,
analysera, syntetisera, grubbla, fatta och foersta av dig sjaelv. Men du
kan vael i alla fall tala om, vad som har haent!

Naja, sa fru Olga, ingenting har haent; men jag kan tala om, vad som
plagar mig. Det aer han daer!

Och hon pekade med tummen oever axeln pa Jan-Petters helomvaenda portraett.

Han har plagat mig hela dagen och foer resten manga dagar och foer resten
alltid. Jag aer inte vidskeplig, jag tror inte pa ett liv efter detta.
Sjaelv kommer jag att doe som en blomma och ni med. Men jag goer ett
undantag foer Jan-Petter. Han var foer koncentrerat elak foer att laemna
mig, sa laenge det finns nagonting kvar av mig. Han gar igen och han
kommer att ga igen, tills han fatt sin vilja fram.

Vilja? upprepade doktor Karolina. Foerklara, dig! Vad ville Jan-Petter?

Fru Olga laet sina pekfingrar bilda en spetsbage, som hon betraktade.
Ploetsligt smalog hon; hon lyfte blicken och laet den vandra fran doktor
Karolina till Betty, fran Betty till Lizzy, fran Lizzy till Lotten. Och
alltjaemt smalog hon; men de andra smalogo icke; de blinkade, foerlaeget
och nervoest, de beto sig i laeppen, de vaende sig bort.

Naja, svarade fru Olga pa fragan. Vad han allra innerst ville later sig
antagligen ej uttryckas pa redigt sprak. De sista aren kunde han ju bara
stamma och sluddra. Men vi kan ju saega, att han ville goera mig till en
dalig maenniska. Han ville ta ifran mig den lilla tro pa sedliga krafters
existens, som jag aennu hade kvar. Jag har i tio ars tid kvaell efter
kvaell lyssnat till hans historier. Hans sjael hade drunknat i erotik och
var sa upploest, foerruttnad och vaemjelig som en kropp, som legat i
manader i vattnet. Ni ska inte tro, att han besparade mig nagonting
alltifran den puerila impotensens fantasier till den senilas. Men naer
jag med min dyrkoepta erfarenhet framkastar en ide och framlaegger vissa
foerslag till reformer, da behandlar ni mig som en barnunge, skrattar ut
mig och fragar till pa koepet, vad som har haent!

Det aer fraeckt! medgav Betty. Och vi bry oss inte laengre om vad som har
haent. Vi hysa en intensiv oenskan att foersta dig, men vi anhalla
voerdsamt om saklighet och lugn.

Jag aer alltid saklig, sa laenge man inte retar mig. Men jag har hela
dagen kaent pa mig, att Jan-Petter skrattar at mig. Och hur baer ni er at?
Jag boerjade redan i morse att tala allvarligt med er om dessa saker, men
i staellet foer a