ig man
bade som skraeddare och maenniska. Genom konster och knep lockade han till
sig vara kunder. Far gjorde slutligen konkurs och dog kort daerpa; jag
kan saega av smaelek. Ty sadana maen fanns pa den tiden. Jag var da vid
pass tolv ar och sannerligen skulle jag inte fatt tigga mitt broed, om
inte min goda mor slaepat och slitit foer min skull. Hon knypplade de
vackraste, finaste, spetsar, jag nagonsin sett och jag gick omkring i
husen och salde dem. Till en boerjan fick jag daligt betalt, och fast jag
graet och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro naera att doe av
svaelt, fick jag just inte mera foer det utan snarare mindre. Men sa
hittade jag pa att baera omkring spetsarna i en gammal pappask, pa vars
lock det fanns nagra venetianska poststaemplar. Da trodde folk pa min
uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade daerefter. Pa sa saett
uppehoello vi livet och jag fick dessutom en god uppfostran. Sa smaningom
boerjade jag saelja andra smaartiklar och det gick mig vael. Men att jag
undgick alla barndomens och ungdomens frestelser, det har jag min mors
straenga tuktan och vaksamma blick att tacka foer. Ty hon gav mig
sannerligen inte mycken frihet.

Pa min fars tid bodde vi i ett ganska stort och vackert hus at gatan;
bakom huset lag en liten traedgard, som genom en mur skildes fran den
egentliga bakgarden. Efter fars olycka maste vi hysa in oss i byggnaden
vid bakgarden, och i var forna bostad och var kaera traedgard inflyttade
en viss rabbi Schamil. Han var en utomordentligt ansedd man och daertill
ganska foermoegen. Sjaelv var han mycket anspraksloes och foersynt, men han
hade i sin tjaenst ett par flickor, som sannerligen voro fraecka och
oevermodiga och snart rakade de i tvist med min mor. Engang, da de bada
flickorna piskade mattor i traedgarden och da jag stod i vart foenster och
nickade och grimaserade at dem pa barnsligt maner, kom min mor ploetsligt
oever mig, drog mig i haret daerifran och ropade: Titta inte at de daer
maenniskorna! De aero foerdaervade! Och jag blev sa raedd, att jag pa
langliga tider inte vagade kasta en blick oever traedgardsmuren. Jag
visste naemligen att min kaera mor hade oegonen med sig, var hon gick och
stod.

Med aren blev jag ju mindre raedd och mera sjaelvstaendig, och snart
boerjade jag kasta ganska langa blickar oever muren, ty det visade sig att
rabbi Schamil hade en dotter, enda barnet, och fager som Judit, vars
namn hon ocksa bar. Jag tittade alltsa och efter