s och da
den gode koepmannen oenskade koepa nagra av mina artiklar, lovade jag att
skaffa honom en foerdelaktig rabatt. Slutligen fast med tvekan gav han
vika foer mina boener. Sedan vakade jag oever min mor och manga dagar hade
inte gatt, foerraen jag fick se henne saetta pa sig sin baesta draekt och
laemna vart hem. Jag staellde mig i porten och hoell utkik. Hon stannade
utanfoer koepmannens doerr och stod daer raett laenge, men ploetsligt gick hon
tvaersoever gatan och bort till skraeddarens hus. Antagligen hade hon i
sista stund bestaemt sig foer honom, daerfoer att han var var anfoervant. Da
greps jag av den svartaste foertvivlan; jag stoertade in i min kammare,
kastade mig pa baedden och upphaevde boener och foerbannelser om vartannat.
Naer jag efter en stund hoerde min mor atervaenda sansade jag mig foer att
inte vaecka hennes misstankar. Hon kom in till mig och sa:

Nu har jag gatt i dina aerenden och gjort mitt baesta. Jag taenker, att du
skall gifta dig med Nathan Speibachs Maria. Hon aer fem ar aeldre aen du,
men i oevrigt aer det inte nagot fel med henne. Foer resten stod det inte
baettre att fa.

Jag vred mig i angest men behaerskade mig; och raett vad det var, fick jag
en god ide. Jag sa:

Kaera mor, naer du talade med maeklaren om mina foermoegenhetsvillkor, hur
stor arlig inkomst naemnde du da?

Hon svarade: Ett tusen gulden.

Jag sa:

Det ar sant att jag foertjaenat sjuhundra gulden i ar, men varfoer skulle
jag inte naesta ar foertjaena det dubbla eller mera? Om du hade naemnt en
hoegre siffra, sa hade maeklaren gjort sig mera besvaer och kanske funnit
ett baettre gifte.

Naer min mor det hoerde, rodnade hon aenda upp till harfaestet, och jag
trodde att hon skulle ge mig en oerfil. Men hon svalde sin vrede och
muttrade:

Har du nagon gang raett, din odaga, sa ska du ha raett. Jag gar genast
tillbaka till den skaelmen.

Hon atervaende alltsa till maeklaren och efter vad hon sedan beraettade,
hade hon sagt:

Kaera vaen, naer jag talade om min sons foermoegenhetsvillkor, hur stor arlig
inkomst naemnde jag da?

Men han var henne foer slug och svarade:

Eftersom jag kunde foeresla Speibachs dygdiga dotter sa maste du ha sagt
minst tva tusen gulden.

Da blev min kaera mor alldeles rasande och ropade:

Jag minns mycket vael, att jag sa ett tusen gulden. Men du aer en skaelm
och jag vill inte ha med dig att goera.

Och hon gick raka vaegen till den andre maeklaren. Jag stod pa lur i
porten