fiender staellde sig i vaegen foer var lycka. Saerskilt har jag livligt
minne av en tante, som sannolikt tecknades efter levande modell och
foerlaenades ytterst markanta drag. Det var en ruskig kaering, elak sa det
foerslog och med atskilliga brott pa sitt samvete, men hon var pa samma
gang mycket begavad och sataniskt listig. Hennes skarpsinne noedgade oss
att goera var plan allt mer och mer invecklad. Jag ville doeda henne genom
gift eller kvaevning, ty min aelskade hade laert mig att inte skatta ett
maenniskoliv saerdeles hoegt. Men han smalog hemlighetsfullt och svarade:
Tror du inte, att jag har foersoekt! Hans sinne rakade i haeftigt uppror,
bara han kom att taenka pa den foerfaerliga tanten, och jag maste ofta
laegga handen oever hans mun, sa att han inte skulle vaecka far med sina
utgjutelser.

Da jag gick in till far om mornarna, hade jag en foerfaerlig
hjaertklappning. Jag vaentade, att min hemlighet foerr eller senare skulle
upptaeckas, och jag var beredd pa nagonting rysligt. Far sag ofta mycket
plagad och sorgsen ut, med det berodde nog pa sjukdomen. Han blev saemre.
En dag sa laekaren till mig: Du far inte behalla din far laenge. Jag
trodde inte det var sant. Men samma dag laet far kalla till sig ett par
vaenner. Jag lyssnade vid doerren och hoerde far radgoera och bestaemma om
sin begravning. Da blev jag alldeles foertvivlad och min foersta tanke
var: Aldrig mer ska jag laemna honom ens foer ett oegonblick. Men da
klockan slagit nio och far somnat, smoeg jag mig ut pa garden. Sa gjorde
jag den kvaellen och sa gjorde jag de foeljande.

Daer sutto vi och daerinne lag far, som snart skulle doe. Min aelskade
talade ofta sa hoegt, att hans roest mycket vael kunde vaecka far, och att
tysta honom tjaenade inte mycket till pa grund av hans livliga
temperament. Men mer aen raedslan plagade mig skammen. Jag ljoeg foer far,
bedrog honom. Mitt hjaerta pinades. Jag droemde om naetterna, att vi sutto
pa baenken och att far ploetsligt traedde fram i foenstret, blavit och med
foervridet ansikte och foer resten just sadan, som jag sedan sag honom i
doedskampen. Jag blev till sist sa uppjagad, att minsta buller foersatte
min kropp i skaelva. Slutligen maerkte min aelskade att jag foeraendrats; han
fragade, hur det var fatt. Jag beraettade, vad laekaren sagt om far. Min
aelskade slaeppte mig och sag upp mot den moerka foensteroeppningen. Sa vaende
han sitt ansikte mot mig, men sag ater bort och makade sig ett stycke
ifran