gamlas baedd tom. Sedan hon ropat och letat foergaeves, skyndade hon upp
till herrgarden och vaeckte de sina. De begavo sig ater uppfoer vaegen till
skogstorpet och hade inte gatt langt, foerraen de hunno dem. Gubben lag
rak lang tvaersoever vaegen och gumman satt pa dikeskanten med hans huvud i
sitt knae. Naer hon sag, att barnen ater voro oever henne, boerjade hon
skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom
mellan sig och buro honom hem, gumman foeljde tyst efter. Den gamles
kropp var iskall och barnen trodde, att han var doeende. Men sedan de
gnidit honom och vaermt honom med heta groetar, kaende de att hjaerta och
puls slogo normalt. Vaecka honom kunde de daeremot icke. En laekare
efterskickades och en klok gubbe och en klok gumma och allt vad pa
trakten fanns av insikt och foerstand, men vaecka honom kunde de icke. De
bada magarna maste atervaenda till sina staeder och yrken. Doettrarna
laemnades kvar foer att vaenta pa gubbens uppvaknande.
Han sov fem dygn i straeck och hans besynnerliga tillstand vaeckte allmaen
foervaning. Ty fastaen hjaerta och lungor arbetade normalt tycktes alla
andra kroppens funktioner vara upphaevda. Doettrarna soerjde honom redan
som doed och hans hustru graet da och da en skvaett utan att dock visa den
foerkrossande sorg, som man vaentat sig. Det var ocksa en gata och bada
fingo samtidigt sin foerklaring pa sjaette natten. Den ena dottern, som
sov i rummet utanfoer de gamlas saengkammare, vaecktes naemligen av ett
skraellande ljud. Hon lyssnade, men da hon inte foernam nagot vidare
buller, trodde hon sig ha droemt; hon steg dock upp och glaentade pa
doerren. I saengen satt gubben kapprak och av ansiktet att doema i sitt
vaersta morgonhumoer; pa golvet lag gumman pa knae och samlade hop kokt
potatis och skaervorna av en karott. Och hon viskade: Aess, aess! Ge dig
till tals! I morron kommer grevinnan hem och sen behoever du inte ligga
och abaeka dig utan kan fa ordentlig mat.
Hemligheten var roejd och gubbens falskhet och gummans list, ty det ska
ha varit hon som funnit pa, att gubben skulle staella sig skendoed. Men
som han till sist lessnat pa den daliga kosten, hon foermatt smuggla in
till honom, hade han givit henne en knuff, sa att karotten flugit henne
ur haenderna. Nu ville doettrarna ater gripa sig an med verket och foera de
bada gamla till var sin stad. Min faster anlaende emellertid samma dag.
Hon laet aterstaella huset i dess gamla skick och foerbjoed
|