den daer rysliga tanten. Ja, jag aer verkligen
ledsen, att jag inte far hoera slutet pa historien, ty den var spaennande.

* * * * *

Sen dess, fortsatte Betty, har jag taenkt och trott och stundom funnit
bekraeftat att vi oeverdriva betydelsen av vara handlingar, de onda ej
mindre aen de goda. Kanske sover ocksa den gode Guden foer oeppet foenster,
och da vi engang pa skaelvande ben slaepa var syndaboerda infoer hans tron
kommer han kanske att saega: Egentligen borde jag vara mycket ond pa dig,
men a andra sidan har du foerdrivit mangen tung timme--

Foerlita sig inte pa det, hon lilla mamsell! snaeste praesten vresigt. Foer
da torde hon i sinom tid bli obehagligt oeverraskad. Helvetet tar dem som
synda, alldeles som solen torkar snoeslasket. Det aer nog taemligen
bergsaekert. Och foer syndare mot sjaette budet brinner en saerskild eld,
vars lagor sla upp oever sjaelva jordskorpan. Ty foervisso ser man dem
brinna redan haer i livet. Den som haft den tunga plikten att giva
Jan-Petter Janselius sista smoerjelsen vet vael, att hettan boerjar bli
svar redan pa denna sidan graven.

Antydan om, var man foer naervarande hade att soeka den haedangangne
Larsboherrn, vaeckte ingen roerelse utom hos aenkan, som hastigt vaende sig
bort, och hos Ludwig, som skrek:

Kors i jissi namn! Nu boerjar praesten bli trevlig igen. Men haer har den
ena efter den andra anfoert slaende bevis foer kaerlekens vikt och
betydelse i olika skiften och gestalter. Och jag vill sannerligen inte
undandraga mig min plikt, utan nu ska tvillingarna fram! Jag ska beraetta
sa fint och anstaendigt att varken herr generalagenten eller tante Sara
ska finna nagonting brokigt i den historien.

Det var engang ett manligt tvillingpar av aedlaste skapnad och
fullkomligaste likhet. Och likheten straeckte sig ocksa till tycke och
smak, sa att de aelskade samma flicka. Da sa den ene till den andre: Det
haer aer ett sadant fall, da bruden boer ha valet fritt. Och de gingo till
flickan och friade och bado henne vaelja utan att genera sig. Hon
betraktade dem fram och bak och vaende pa dem och kaende pa dem och bad
dem raecka ut tungan och hon laet dem trava och galoppera och klaemde dem
pa hasorna och sag dem i mun och foerfor lika samvetsgrant som vid ett
haestkoep. Men det var stoert omoejligt att upptaecka den ringaste skillnad.
Da la hon handen slumpvis pa den ene och ropade: Dig tar jag, foer annars
blir jag galen. Men bror din mast