t saken en stund, sa min mor:

Ja det haer aer en stor aera och lycka foer min son och matte det laenda till
deras fromma. Jag hoppas, att er kaera froeken dotter aer baettre nu och att
hon inte laengre hostar blod, som jag hoerde saegas foer nagon tid sedan.

Vad aer det foer prat? genmaelde rabbi Schamil. Hosta blod? Jag har sa
visst aldrig hoert min dotter hosta.

Ja, vad folk pratar! sa min mor. Jag hoerde haer foer leden nagon saega,
att unga froeken satte pa sig en ny klaenning foer varje dag och att det
aldrig tog aenda pa hennes eleganta toaletter.

Nu blev rabbi Schamil smatt ond och svarade:

Min baesta fru, min dotter aer en enkel och allvarlig flicka och i mitt
hus rader inga dyrbara vanor.

Just vad jag taenkte! sa min mor. Ocksa tog jag hennes foersvar och sa:
Rabbi Schamils dotter hoer inte till den nymodiga ungdomen, som saetter
sig oever foereskrifterna och haenger sig at dans och flaerd, teater och
dylikt. Men maenniskorna aer ju elaka och vips var det nagon som sa: Nej
tacka foer det--den stackarn aer ju lomhoerd.

Min dotter! ropade rabbin och reste sig. Nej nu gar det foer langt.

Ja, vad vet vael jag, suckade min mor. Men det vet jag, att om jag hade
en vacker och dygdig dotter och om jag taenkte ge henne en god hemgift,
sa skulle jag inte vara raedd att tala om hennes fel.

Nu gingo de ut i foerstugan och jag hoerde ej, vad som vidare sades. Hela
kvaellen foerblev min mor tyst och tankfull, och da hon sag min aengslan sa
hon:

Var du glad, att du har en mor med oegon och oeron. I morgon aer det jag,
som goer rabbi Schamil den aeran.

Mycket riktigt satte hon foeljande morgon pa sig det baesta hon hade och
begav sig till vara grannar. Vad hon daer sa, vet jag inte sa noga; men
slutligen blev rabbi Schamil ond och ville koera ut henne. Han besinnade
sig emellertid och gick foerst in till dottern foer att hoera hennes tanke
om den besynnerliga gumman. Och han sa:

Haer sitter din vaens mor och dyvlar pa dig det ena felet vaerre aen det
andra och jag vet inte, vad jag skall goera med henne.

Judit, den lilla skaelmen, brast i skratt.

Ack, kaera far, sa hon, gumman vagar inte tro pa sin lycka, med mindre aen
att hon far veta att jag har nagot fel. Men aerlighet varar laengst och
daerfoer ska du saega sa haer: Kaera fru Schoenthal, ni aer mig foer slug och
daerfoer aer det baest att jag kryper fram med sanningen. Min dotter har
obetaenksamt nog promenerat i Pratern och foerlustat sig dae