je av damer och herrar, som fyllde den. En liten lantpraest,
som vallar sin hjord pa magra tegar, kaenner sig bortkommen i sadant
saellskap, foerlaegen och en liten smula foerargad. Ty aeven om man med glatt
mod vandrar den smala vaegen fuller oevertygad om, att den aer den raetta,
kaenner man understundom en viss nedslagenhet vid anblicken av dem, som
foerstatt att taga sig fram pa den breda.

Jag satt alltsa i skymundan och filosoferade vid min kaffekopp, da jag
varsnade en man, som av allt att doema var ett stra vassare aen alla de
andra. Hans hallning var rak, hans gang majestaetisk och varhelst han
framskred, haelsades han med aktning. Men han var ingen annan aen min
skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kaende genast igen
honom, fast han mycket aendrats. Foer spenslig foerr, foer bred nu. Det
smala, vita ansiktet roett och pussigt. Jag jaemfoerde i sinnet den
hjaelploest gratande pojken med den trygge, statlige mannen. Och ehuru att
jag vael bort glaedja mig at foervandlingen, gladde jag mig icke.

Naer han kommit i naerheten av mitt bord, reste jag mig och gick emot
honom. Jag fragade: Kaenner du mig? Nej. Han kaende mig ej fast jag
foeraendrats vida mindre aen han. Jag naemnde mitt namn; han betraktade mig
helt bekymrad och svarade:

Jag vet, att jag kaenner dig ganska vael; men ditt namn saeger mig
ingenting.

Da naemnde jag staden och skolan; alltmera bekymrad och foerlaegen blev han
och jag sag att han kramade sitt minne. Han sa:

Min skolgang var nagot vidlyftig och jag besoekte manga staeder och
laeroverk. Men lat oss saetta oss, sa kanske det klarnar.

Vi togo plats mitt i salen och han bestaellde foer oss bada allehanda
laeckerheter i mat och dryck, som ditintills och daedanefter varit mig
foervaegrade. Det saett, pa vilket vi blevo betjaenade, styrkte mitt
antagande, att han var en betydande man. Sa smaningom men liksom
motvilligt vaknade hans minne och vi foerdrevo en stund med att vaecka
glada erinringar. Ploetsligt sa han:

Skada att jag inte kan taga dig med till mitt hem! Min hustru aer en
smula opasslig.

Aha! taenkte jag. Han aer gift och hemlivets behag har han ej mast
foersaka. Besynnerligt och nagot oraettvist. Men vad foermar icke rikedom!

Nu skildrade jag mina oeden och tillstod att hans spadomar voro pa god
vaeg att besannas, ty jag var redan gift foer andra gangen och hade tolv
barn i stugan. Han sa leende:

Jag foer min del har noejt mig med tre!

Ehe? taenkte jag