smort i mig, och vi skildes, noejda med oss sjaelva och varandra.

Foeljande dag, da far och jag togo var morgonpromenad, moette vi min
aelskade. Mitt hjaerta dunkade valdsamt men hoell pa att stanna, da han,
just som han passerat oss, vaende sig om och raeckte mig ett brev, i det
han sa: Damen har tappat nagot. Far tackade honom artigt och bannade
mig foer mitt otroliga slarv. Jag var maktloes, av sinnesroerelse och aennu
klenare blev jag, da jag aentligen fick tillfaelle att laesa brevet. Det
innehoell nagonting foerskraeckligt. Om jag inte vid det och det
klockslaget moette min aelskade utanfoer vart hus, skulle han skjuta sig pa
var trappa. Eftersom jag visste, hur hoegt han aelskade mig och hur lagt
han skattade sitt liv, sa borde jag ej betvivla hans ordhallighet. Jag
tvivlade inte ett oegonblick och min angest var storartad, aenda till dess
jag kom att taenka pa, att det bestaemda klockslaget i sjaelva verket var
hoegst gynnsamt. Just vid det klockslaget begav sig min far med vanlig
regelbundenhet till ett staelle som da foer tiden och i landsortsstaeder
var belaeget pa bakgarden. Haer tillbragte han en kvart, varken mer eller
mindre, och vaegen fram och tillbaka tog fem minuter. Tjugu minuter stod
saledes till var disposition. Vi utnyttjade dem den dagen och foeljande
med en punktlighet, som inte ens oevertraeffades av min fars. Och var
kaerlek vaexte.

Men far insjuknade, och den omstaendigheten att sjukdomen broet ned hela
hans system av vanor och aendrade hans tidsindelning, borde ha sagt mig,
hur allvarlig den var. Det foerstod jag emellertid inte, och all min
straevan gick ut pa att oeverlista min stackars far och stjaela mig till
moeten med den aelskade. Jag utbildade mig snabbt till en skicklig
loegnerska. Det var illa. A andra sidan soekte jag uppvaega mina synder
genom att visa far utomordentlig tjaenstvillighet och talamod, och jag
skulle saekert ej ha varit haelften sa sjaelvuppoffrande och oem, om jag
inte bedragit honom. Till sist orkade far inte laengre halla sig uppe;
och da han inte ville se nagon annan aen mig i sitt rum, var jag sa gott
som hela dagen bunden vid hans saeng.

Jag soekte foerstroe honom sa gott jag kunde; och det hade varit en laettare
uppgift, om han intresserat sig foer nagonting annat aen statskalendern.
Han resonerade med mig om befordringarna i de olika aembetsverken; jag
fick sla upp aen den och aen den aembetsmannen och vi beraeknade tillsammans
hans utsikter. Under tide