en Alexander. Och hon suckade djupt och
upprepade: Hur sant, hur sant! Men Betty hade redan boerjat beraetta

DEN SPAeNNANDE HISTORIEN.

Min foersta kaerlek hade varken boerjan eller slut. Min aelskade kom fran
manen, till manen atervaende han och jag vet inte ens hans namn.
Visserligen uppgav han ett och till pa koepet ett mycket hoegadligt, men
jag vet inte, varfoer han skulle ha hallit sig till sanningen just i
fraga om namnet.

Min far var ju aembetsman, och naer han blivit pensionerad, kom en svar
tid foer mig. Han var fruktansvaert pedantisk och hade bara mig
att regera. Jag fick saledes uppbaera alla de papekningar,
tillraettavisningar, foereskrifter och bannor, som tidigare foerdelats pa
ett halvt dussin kanslister och vaktmaestare. Det var foer mycket foer en
ung flicka. Mitt sinne blev bittert och trotsigt och jag var inte langt
ifran att fatta hat till min stackars far. Jag skulle saekert ha gjort
uppror och staellt till med nagot elaende, som jag mast angra i hela mitt
liv, om inte min foersta kaerlek kommit emellan och gjort mig brottslig i
mina egna oegon och oedmjuk och undergiven mot min far.

En manskenskvaell, da jag atervaende hem fran en vaeninna och med hjaertat i
halsgropen, ty jag var fem minuter foersenad, stod ploetsligt min aelskade
framfoer mig. Han var bara nagra ar aeldre aen jag, som var sexton fyllda;
hans utseende var romantiskt och gav ett starkt intryck av opalitlighet.
Han foerklarade genast sin kaerlek. Foer mig kom det som en visserligen
behaglig men oeverraskande nyhet, eftersom jag aldrig sett honom foerr och
inte han mig. Han brydde sig inte om min foerlaegenhet utan boerjade
beraetta om sig sjaelv. Han antydde, att han haft en stormig forntid och
vaentade sig en aen stormigare framtid. Till sinnelaget var han dyster och
betydligt bittrare och hatfullare aen jag; han levde snarare pa trots aen
daerfoer att det beredde honom nagot noeje. Slutligen ville han bestaemma
tid och rum foer ett verkligt kaerleksmoete. Jag hade lyssnat med stigande
intresse, men nu tyckte jag, att jag ocksa kunde fa en syl i vaedret. Jag
foerklarade, att moetet skulle stoeta pa ooevervinneliga svarigheter, ty min
far, som fruktade att man skulle enlevera mig, hoell mig sa gott som i
faengsligt foervar. Jag laet honom foersta, att jag ingalunda var det
oskrivna blad, han tog mig foer, och att vissa erfarenheter gjort mig
skeptisk och kall. Korteligen, jag smorde i honom ungefaer lika mycket
som han