n foer dess manga kvinnors skull.

Finns det da flera haer aen annorstaedes? fragade jag i min enfald; och han
svarade:

Du begriper inte, vad jag menar. Kvinnor kallar jag blott sadana
fruntimmer, som man kan fa lust till och har nagon utsikt att komma
oever.

I min lantliga oskuld vagade jag inte annat aen latsas begripa. Jag
slaeppte mig loes i laettsinnigt tal och bredde pa efter baesta foermaga foer
att icke staella oss i loejlig dager infoer en yngling fran en annan stad
och laeroverk. Ty fruktan att goera sig loejlig oevervinner hos ungdomen
aeven den starkaste dygd. Han blev da helt foertrolig, tog mig under armen
och sa:

Jag vet inte, hur du har det staellt, men jag foer min del kan inte leva
utan kvinnor. Hemma fick jag inte stanna, daerfoer att jag hade ett
foerhallande med min mors saellskapsdam. Foer resten skulle jag inte ha
brytt mig om henne ifall det inte varit foer att reta dem daerhemma. Och
haer ska du fa se.

Han tog ur vaestfickan ett papper, pa vilket han ej utan skicklighet
avbildat ett ungt naket fruntimmer i en betaenklig staellning. Da tog
aentligen dygden hos mig oeverhanden, sa att jag bannade honom och ryckte
ifran honom papperet. Och jag har det aennu i mina goemmor, fast jag foerst
taenkte braenna det. Men det var ju icke det unga vackra fruntimrets fel,
att en liderlig lymmel avbildat henne, och daerfoer blev hon sparad.
Emellertid laet jag kamraterna veta, vad jag erfarit, och de ropade med
en mun:

Tro honom inte! Han skryter!

Ty foer oss var detta nagonting oerhoert, som kraenkte var vaerldsaskadning.
Visserligen roade vi oss ibland med raett mustiga beraettelser och voro i
fantasin lika hemmastadda under kjolen som ovan. Men vi hade en
foernimmelse av att sjaelva haendelsen borde intraeffa foerst efter avlagd
mogenhetsexamen, som icke utan orsak bar sitt namn och som var en
vaendpunkt i den bildade mannens liv. Vart umgaenge med koenet bestod
daeri, att vi varje afton sleto Storgatans borgmaestarstenar i saellskap
med en trofast vaeninna.

Nykomlingen daeremot hade andra seder och snart kommo de besynnerligaste
rykten i svang. Inom kort utpekades aen den tjaenstflickan, aen den sy-
eller bodmamsellen som offer foer hans foerfoerelsekonster. Och hur skall
man foerklara hans framgang hos dessa stackars flickor? Jag kan utan
skryt saega, att jag sjaelv var en vida vackrare yngling, fast min
anstaendiga blyghet staendigt legat mig i fatet. Hans har var alldeles
korpsvart om