s-tiden bedrev han ett riktigt
smapojksfiske vid astranden och hans hjaelterykte tog icke ens skada av
vissa pysars pastaende, att den aedelmodige raeddaren foerst knuffat i dem.
Ej heller vunno de illasinnade tilltro, som foerfaektade att han antaent
ett traeruckel foer att fa tillfaelle att i sista stund slaepa ut en gammal
lemmalytt kaering. Hur som helst sa var han i alla fall ett stycke
hjaelte; han fick stora lovord och hans dygders heder kommo hans laster
till godo.
Dessutom var han aelskvaerd mot alla utom mot dem, han aelskade. Han hade
alltid nagot skoj foer sig, som livade upp folk. Han stiftade foereningar
och bildade teatertrupper, staellde till med baler och anfoerde storartade
gasmarscher, han slog ut foensterrutor hos foerhatliga laerare och var en
maestare i alla sorters serenader, bade de angenaema och de oangenaema. Han
var korteligen trevlig. Jag hoell av honom och kunde inte annat aen soerja
oever hans laettsinne. Men han sa:
Det daer begriper du inte. Ditt liv aer utstakat. Du kommer att bli praest
och gifta dig tre ganger med tre barnrika aenkor. Du blir nittio ar och
pa din gravvard skall dina dygder inristas av dina barn. Med mig aer det
annorlunda. Jag doer snart och taenker inte foersitta tiden.
Foervisso, medgav jag, kommer du att doe snart, om du fortsaetter med detta
levernet.
Da foerefoell han ett oegonblick betaenksam och jag minns ganska vael hans
vita ansikte just fran den stunden. Det liknade snarare en attaarings
aen en adertonarings. Ploetsligt sa han:
I sa fall gjorde jag min kaera mamma en stor tjaenst. Hon har aldrig
kunnat tala mig. Och inte jag henne.
Jag blev alldeles foersagd vid denna bekaennelse, som tycktes mig bade
orimlig och hemsk. Ty sjaelv har jag alltid satt det fjaerde budet bland
de yppersta, mest bindande och sjaelvklara. Han sag min foerlaegenhet och
mina tvivel, att jag hoert raett. Da ryckte han hastigt upp sin medaljong,
hoell dess bild framfoer mina oegon och utbrast med en lidelse, som man vael
aldrig far varsna hos vuxet folk:
Haer har du henne! Och tro du mitt ord: hon har aldrig sa mycket som
kysst mig eller sagt mig ett gott ord! Men jag sticker henne var kvaell
ett styng. Det aer min aftonboen.
Jag sa ingenting, men fran den stunden hoell jag mig borta och kom honom
inte naera, viss att en olycka vaentade honom.
Han drabbades till slut av olyckan; hans synder fingo sin loen. Nagra
veckor foere studentexamen foersvann han ur skolan och
|