av alla sorters
temperament, aldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestaemd
foernimmelse av, att hon aldrig rakat den raette. Naer hon blivit aenka foer
femte gangen och fyllt sjuttio ar, sa hon till sig sjaelv: Kommer han
inte snart, sa far jag uppgiva allt hopp och foersoeka att vara noejd aenda.
Men just vid det laget kom han. Hon traeffade honom vid en badort, och
eftersom han var en mycket fin och angenaem gammal herre, fick hon genast
stor sympati foer honom och han foer henne naturligtvis. Snart foerstodo de
att de voro foer varandra utvalda och sa gifte de sig och levde lyckliga,
fast de givetvis maste beklaga att de inte rakats foerr, och en dag sa
mannen till sin hustru: Inte foer det att jag aer svartsjuk pa mina
foeretraedare, ty jag vet ju, att du ej aelskat dem sa som du aelskar mig.
Men saeg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din sjael
hallit av nagon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun
rannsakade samvetsgrant sitt hjaerta och kunde snart meddela att hon icke
aelskat nagon av sina maen med verklig kaerlek. Hon tog daerefter sina mera
tillfaelliga bekantskaper i betraktande och gick i minnet tillbaka till
forntiden, och ploetsligt blev hon roed och vit om vartannat och hon tog
sig foer sitt broest och sa: Du gjorde oraett i att fraga mig. Nu har du
vaeckt ett ungdomsminne och jag kaenner mig livligt upproerd. Jag har
verkligen aelskat en man lika hoegt som jag aelskar dig eller kanske aennu
hoegre, ty vi voro bada unga. Denna bekaennelse nedstaemde mannens lynne
och gjorde honom missnoejd med sin lott. Naer han nu i alla fall inte var
den raette, sa tyckte han att det hela foerlorat sitt vaerde och lika gaerna
kunde ha varit ogjort. Han blev gnatig och gick omkring och smagraelade
och ville prompt ha alla moejliga upplysningar om den daer personen, som
kommit honom i foervaeg och varit den raetta. Slutligen sa den utpinade
hustrun: Foer att stilla din svartsjuka vill jag beraetta dig allt. Den
daer personen, vars namn jag foer laenge sen gloemt men vars drag strala
ofoergaengligt i mitt minne, traeffade jag pa en sjoeresa mellan Stockholm
och Visby. Han var ensam, jag var ensam. Vi promenerade pa daeck och
bytte allvarliga tankar om allvarliga ting. Och jag foerstod att han
aelskade mig och jag honom. En storm broet loes och vi tydde oss samman;
men senare pa kvaellen blev det ater lugnt och vi sutto pa den lugnt
framglidande batens daeck, sida vid sida, hand i hand,