, att nagon av oss missminner sig, vilket ater kan bero pa slump
eller foervaexling med nagot annat liknande tillfaelle. Att du aer den ende
man, som jag verkligen aelskat, daerom aer jag nu oevertygad. Och deras
kaerlek tog ny fart och livet hade liksom fatt en mening foer dem. Men jag
har hoert en annan sann och bra historia om tva tvillingar, som aelskade
samma flicka. Av den kan man laera sig aennu mera--

Foerskona oss! ropade damerna Willman. Den ha vi hoert och den aer
foerfaerlig!

Ludwig foersvarade sig, saegande:

Det aer i och foer sig en laerorik och oskyldig historia fast jag noedgats
peppra den foer att motsvara er smak. Mina allvarliga och sedelaerande
historier beraettar jag foer stalldraengarna, som ta emot dem med
tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, foerraen
jag sagt nagot, som kommer mig att skaemmas. Men det ska bli en aendring.
Och det paminner mig om en praest, som hette Kalle Mager. Han aegde all
den laerdom en praest ska ha och dessutom var han spraengfylld med aedla
taenkesaett och allvarliga foermaningar. Och det var nog gott och vael, om
han bara haft avsaettning foer dem. Men han lyckades inte vinna
allmaenhetens foertroende och det sag moerkt ut foer honom. Da kom han pa
den iden att laegga en liten livad och naett historia haer och var i sina
mastiga gamla predikningar och den baesta goemde han till strax foere
vaelsignelsen, sa att publiken skulle ga med glada hjaertan och laengta
efter naesta soendag. Det tog skruv, omsaettningen oekades med manga hundra
procent, och praesten fick mera smoer och aegg och stekar, aen hans draeng
hann saelja pa torget. Han kunde anvaenda alla sina gamla predikningar och
behoevde varken oemsa eller ansa dem utan tog dem, som de voro. Han
behoevde bara se till, att han var vael foersedd med trevliga historier. Sa
en dag da han talat om de eviga straffen och hallit en riktig
tungviktspredikan i tre omgangar, sa han till sig sjaelv: Det haer gar
aldrig vael om du inte tar en riktigt glad bit ovanpa. Det var loegn! Han
kunde inte erinra sig en enda rolig historia. Kallsvetten broet fram pa
hans panna; men sa ilsknade han till och taenkte: Aer jag praest eller
gyckelmakare? Foer engangs skull kan ocksa jag fa halla pa min vaerdighet!
Och han grep sig raskt och barskt an med vaelsignelsen. Vad haende?
Menigheten log. Tyst och anstaendigt som den brukade men brett och
foernoejt. Var och en trodde att praesten beraettat en rolighet, fast