sa om foer litet.--Det kan vara,
medgav min syster, men du maste ocksa betaenka, att detta aer en
mangfaldig sak. Hur skall jag kunna upplysa och uppraekna och komma ihag
och taenka pa alla de faror, som i detta haenseende hotar en ung flicka?
Lika gaerna kan jag ga ned och saetta mig under alarna vid an och fanga
mygg.

Vi radgjorde hit och dit och funno slutligen den utvaegen baest, att halla
flickan under staendig bevakning. Foeljaktligen skaffade vi oss en annan
flicka foer affaeren, och jag flyttade in i Lisbeths rum och sov jaemte
henne i min fars saeng och vi slaeppte henne oeverhuvudtaget aldrig ur
sikte. Men det led mot midsommar och nagon av oss sa: Jag skulle gaerna
vilja ga i kyrkan och hoera den stora konserten! Det voro vi alla med pa
och inte minst Lisbeth, som tyckte mycket om musik. Emellertid blev hon
sjuk just den dagen och att det inte var nagot svepskael, det veta vi med
visshet, ty hon var kavhes, i halsen fanns en tjock vit belaeggning, som
lyckligtvis snart foersvann; pulsen slog visserligen endast 70 slag, men
temperaturen var naera 42 och magen kranglade maerkbart. Vi ansago oss
saledes med lugn kunna laemna henne, sedan vi reglat hennes doerr och satt
springflickan pa kontoret foer att bevaka henne.

Dock, knappt hade jag slagit mig ned i kyrkan, foerraen jag greps av en
ofoerklarlig oro. Jag vred mig och soekte foergaeves lugna mig och till slut
sa jag till mina systrar: Det sker en olycka daerhemma, lat oss skynda!
Och ehuru det vaeckte en pinsam uppmaerksamhet i kyrkan, reste vi oss och
banade oss vaeg och skyndade hem. Det foersta jag upptaeckte var att
springflickan gick pa gatan och at karameller. Jag smoeg mig raskt in pa
kontoret och reglade ljudloest upp doerren. Vad jag nu sag, ville jag
helst foertiga, men man har uppmanat mig att icke visa nagon haensyn. I
var egen fars saeng och under hans portraett lag Lisbeth, avklaedd ehuru
med taecket draget upp under hakan. Pa saengkanten satt den unge mannen.
Gardsfoenstret stod oeppet, visande vilken vaeg han tagit in, och samma vaeg
tog han ut. Lisbeth, som senare aen han varsnade min ankomst, ropade
efter honom: Vart tar du vaegen sa bratt? Jag har ju inte sagt dig vad
det kostar!

Naer jag senare fragade henne, vad hon menat med dessa ord, sa hon att
hon mitt upp i sin foerblindelse haft mina tillsaegelser i tankarna och
att hon daerfoer med sin foerfoerare endast resonerat om de olika artiklarna
i var lilla affaer och deras pris. Man