ejdes
aldrig helt och munnen log ett foerteget, tankfullt, roat och medlidsamt
loeje, som om hon staendigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i
sin dagliga gaerning lyssnade hon saekert till annat, doktor Karolina
Willman, den beroemda magspecialisten. Haer pa Larsbo bodde hon alltid
hoegst upp under taket och i en taemligen torftigt moeblerad kammare, ty
fran dess foenster hade hon fri blick oever Mosjoen och kunde med kikarens
hjaelp se svanorna simma i vassen. Aennu ett foenster slogs upp, ljudloest
men snabbt, i andra vaningens mitt, just taett bredvid Olgas. Med
sokratisk naesa mellan djupbla, naersynta oegon och skaera, finhyllta kinder
visade Betty Willman sin naetta person, drog munnen sidleds som flundran,
da hon sag den i gruset troget ringande klockan, saende en snedblick mot
himlen och en annan mot Olga, noes at solen som stack henne rakt i
uppnaesan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blaadriga haender. Det
sjaette foenstret slogs upp i nedersta raden ej langt ifran Britas. Haer
bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon aegt en trolovad
faestman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu,
sedan fakultetsindelningen befunnits mindre laemplig, laet professurernas
antal bestaemma kavaljerernas, designerande var gang med sitt val en
papabilis. Foertal, givetvis, men vaerdigt de svartaste, rikaste
knollrigaste lockar, som nagonsin skyddat stora och djupa kunskaper i
fornnordiska sprak. Hon haelsade dagen med en susande gaespning foeljd av
ett dovt och mullrande ljud ej olikt askan; hon straeckte de fylliga
armarna till en gest a la Muellers system men avbroet sin oevning foer att
krafsa sig hart kring oegon och naesa och haer och var pa den halvnakna
kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt
till hoeger och vaenster at soemndruckna vaenner. Men oever det vaenstra oerat
svaevade laett som en fjaeril, fast intrasslad i haret, en gloemd papiljott,
brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och foer att fylla
sjutalet, oeppnades langsamt, foersiktigt, med nagot darrande haender det
lilla fyrkantiga foenstret mittoever sjaelva portalen. Och hon, som nu kom
till synes, var om ej staellets sa dagens genius: froeken Sara Schoenthal,
en fattig judinna, till skillnad fran alla de andra utan ringaste
blodsband med gardens vaerdinna. Om hon kommit i slaekten som guvernant
eller saellskapsdam eller hushallsmamsell, det aer numera okaent. Saekert
aer, att hon