et sprattet? Vem vet!
Kanske efter sin doed. Ett foersoek att radera bort dedikationerna,
misslyckades och bladen goemdes pa ett vindskontor. Fru Janselius hade
icke mod att genom ett braennoffer tillfoga den konsthistoriska
forskningen en om aen ringa foerlust. Eftervaerlden skulle fa en
besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig
i. Tyvaerr skulle redan samtidens omdoeme foervillas av Jan-Petters
sataniska pahitt. En dag upptaeckte Ludwig Battwyhl goemstaellet och
underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem
foerr eller atminstone ej lagt maerke till dem. Ty vem laegger maerke till
det som haenger pa vaeggarna? Han visade dem foer sin vaen Casimir Brut. Sa
foell det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes
docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas
under huvudkudden, ansag han henne vara ovanligt okunnig och tillika
dum. Han slaepade den tjocka flickan upp pa vindskontoret, satte henne pa
det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter.
Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig
docerade. Efter en knapp timmes undervisning oeverraskades laerare och
laerjunge av fru Olga. Hon sag sin hemlighet foerradd, hennes hjaerta
stannade, hennes pulsar upphoerde att sla, hennes pekfingrar reste sig
och pekade mot taket. Hon ville ljudloest draga sig tillbaka, men
sinnesroerelsen broet ut i en hel serie kraftiga nysningar. Da rusade hon
in pa vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, slaepade ut honom pa vinden
och oerfilade upp honom.
Senare tog hon honom i foerhoer. Hade han visat bladen foer nagon mer aen
Lotten? Ja, foer Casimir. Nu foell hon i grat, gick till saengs och visade
sig icke mera den dagen. Men foeljande dag tog hon honom ater i foerhoer.
Ludwig bekaende ytterligare ett brott: han hade visat bladen foer Brita
Djurling. Brita Djurling--en sjutton ars flicka! Varfoer hade han gjort
det? Haerpa kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort
det foer att pigga upp flickan, som var en smula dasig av naturen. Vid
denna bekaennelse vaende sig fru Olga ploetsligt om, icke av blygsel utan
daerfoer att hon alldeles tydligt hoert Jan-Petters fnittriga skratt bakom
sin rygg. En hoerselvilla. Alltjaemt med bortvaent ansikte fragade hon, om
han ocksa visat dem dedikationerna.
Vilka dedikationer?
Dedikationerna pa baksidan!
Nej. Han hade inte tittat pa baksidan. Han tog
|