varvid han papekade
den egendomliga omstaendigheten att huvudmannen i varannan generation
burit namnet Erik, vilket kunde tyda pa en haerstamning fran den Erikska
kungaaetten. En hypotes, som han dock ej ville foerfaekta, endast
framkasta. Foer resten var hans huvudintresse under dessa ar konst. Hans
smak var icke dalig och han hade foervaervat en viss sakkunskap i fraga om
kuriositeter. Han samlade och faeste sig i valet mera vid innehallet aen
vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjaerna; den stralade lika
klart fran en grekisk vas som fran ett forainskt blad.

Vid nagra och femtio ars alder gifte han sig med den tjuguariga Olga
Willman. Han var foeraelskad. Flickan var mager men taemligen kraftigt
byggd, hon hade stora haender och foetter, ansiktets oval var fullaendad,
naesan vackert boejd, oegonen moerka och spelande, en liten smula kisande,
pannan taemligen lag men prydd av en mycket ostyrig och lustig moerk lock.
De stora haenderna, de gaengliga, kantiga roerelserna, de spelande oegonen
och framfoer allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och
Jan-Petter, som boerjat troettna pa det renodlat kvinnliga, fann henne
behaglig. Men han ville pa inga villkor gifta sig med henne; lika litet
ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som oenskade partiet,
behoevde likvael ej anvaenda vare sig maktsprak eller oevertalningsfoermaga.
Foer att raett foersta hennes taktik maste man vara mor, och vi noeja oss
med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med
Jan-Petter pa Larsbo.

Foere aektenskapets ingaende uppraettade Jan-Petter ett gavobrev, som
oeverfoerde aeganderaetten till Larsbo pa hans foersta hustrus, aenkegrevinnan
Brenners, brorson, den da knappt tioarige greve Ludwig Battwyhl.
Avkastning och nyttjanderaett foerbehoell sig Jan-Petter foer livstid och
skulle efter hans doed tillkomma aenkan, sa laenge hon ej traett i nytt
aektenskap. Haeremot reste professorskan invaendningar, men bemoettes med en
foerklaring av sa cynisk oeppenhjaertighet att hon foer foersta gangen i sitt
liv retirerade i hopploes oordning. I trots haerav fick Willmanska slaekten
icke nagon orsak att beklaga giftermalet. Larsbo var givande, dess
foervaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter
sjaelv visserligen snal men medgoerlig. Denna medgoerlighet var helt och
hallet professorskans foertjaenst. Svaermor och svaerson aegnade varandra en
svaermisk och nagot sliskig tillgivenhet. De